SVERIGES STÖRSTA TRANKOKERI

1747 började den största av återkommande sillperioder och i 60 år gick sillen till i sådana mängder att allt inte kunde saltas ned och försäljas för konsumtion.

Överskottet gick till trankokerierna där sillen förvandlades till olja, som användes i garverier och vid tillverkning av såpa och rödfärg. Men framförallt till gatubelysning i stora städer som Paris. Bohuslänsk tran spred alltså ljus över Franska revolutionen! Under 1790-talet skeppades åtta miljoner liter årligen ut från Göteborg som var den stora sillhamnen.

Vinsterna var enorma. Ägarna tjänade lika mycket på ett enda fat som arbetarna på en hel säsong (två till tre höst- eller vintermånader).

Det fanns bortåt 2000 kittlar i 500 trankokerier i Bohuslän, de flesta i södra delen. Den största anläggningen låg här på Stensholmen: fyra byggnader med 36 kittlar och nio skorstenar, och en rad magasin, bodar och bostadshus. Ägare var grosshandlare C H Åkerman i Göteborg. Här sjöd av liv, tunnorna slamrade mot bryggorna, seglen smällde och många främmande flaggor fladdrade i vinden. Här låg ibland skepp ända från Nordamerika.

Sillen kokades i färskvatten i stora kopparkittlar. Oljan steg mot ytan, där den skummades av och hälldes på 160-litersfat. Sex timmar tog ett kok och kittlarna bubblade dygnet om hela säsongen. Kustens skogar skövlades och man tvingades övergå till torv och stenkol. Avfallet, grumset, hävdes i havet. Fiskarna var övertygade om att det skrämde sillen och i en förordning 1784 bestämdes att avfallet skulle grävas ned eller stängas in med stengärdsgårdar i vikar. Man upptäckte att grumset fungerade utmärkt som gödning på åkrarna och så blev också avfallet en handelsvara.

Stanken i Bohuslän var omvittnat outhärdlig. 1809 försvann sillen lika plötsligt som den kommit. Anläggningarna såldes och flyttades.

De som kunde plockade ned sina stugor och flyttade. Andra sålde sina redskap, kaminer, kläder för en matbit. Här blev mycket tyst. Vinden svepte över kala klippor. Kvar står kittelfundamenten, grunderna och sillsalteriets imponerande mur.

NÄR SILLEN GICK TILL

När sillen gick till kunde man bokstavligt talat håva in den bakom stugknuten med landvadar.

Sillen går under hösten in på grundare vatten för att leka och stannar över vintern. 1774 hände det att den pressade sig in i Åbyfjorden i sådan mängd att den tjocka isen sprack.

De sillperioder man med säkerhet känner till vid bohuskusten varade 1419-1474, 1556-1589, 1747-1809 och 1877-1899, men säkert har de inträffat också under tidigare sekler.

Sillen var den viktigaste handelsvaran under medeltiden. Den konserverades genom saltning. För en tunna fet öresundssill kunde man få tre oxar. När sillen fyllde vikarna i danskstyrda Bohuslän under 1500-talet, strömmade köpmän och fiskare från hela Kattegatt och Nordsjön till Bohuslän, som blev huvudleverantör av sill till Europas växande befolkning.

När sillen kommer tillbaka 1747 är Bohuslän svenskt område. Rekordåret 1796 exporteras 300 000 tunnor saltsill och sillen blir landets största exportvara efter järnet. På kajen i Göteborg tränger den undan brädor och stångjärn, och skeppas ända bort till Ostindien och Nordamerika.

Här på Rörholmarna låg tre sillsalterier och tre trankokerier. Totalt fanns här ett tjugotal industribyggnader, bostadshus och bodar. Människor lockades ut i skärgården med fritt virke till hus på kronomark. Svenskar som ställt till det och flytt utomlands fick amnesti om de sällade sig till fiskarbefolkningen.

Men sillen försvann alltid lika plötsligt som den kom. Människor sökte andra utkomster eller stannade och svalt, ljusen slocknade, skärgården tystnade.

Inte alla sörjde det. De stora och snabba inkomsterna hade lockat till sig folk av mycket skiftande natur, bordeller och krogar hade vuxit upp överallt längs kusten, våld och dråp hörde till vardagen. Det är knappast förvånansvärt att många sedan stöttade prästerna när de med hårda nypor vände det syndfulla Bohuslän till ett starkt religiöst fäste.