VÄLSIGNA VÅR VIK MED MÅNGA VRAK

När det blåste upp, fick svälten och armodet en och annan bland de fattiga på Bohuskusten att be en bön, att Gud måtte välsigna stränderna med vrak. En ostörd vrakplundrare kunde göra sig en förmögenhet. Men det var strängt förbjudet och straffen var hårda. Från 1692 till 1831 hade Dykeri Companiet monopol på vrak och fynd. Och för den som hade ihjäl besättningsmän eller lurade skepp med irrbloss väntade döden.

Här på Toftö finns åt väster tre djupa vikar, som i alla tider varit rika på vrakgods. Bland mindre trevliga fynd var minor och sprängbojar under kriget. Skånke huvud kallas den högsta punkten på ön. Däruppe bildar berget ett utrymme med tre väggar som bär spår av eld. Ett bloss där kunde lätt lura nattliga sjöfarare in bland Utterskären, Jensarna, Svennerna, Brytaren, Aldrigvad.

Prästens son i Sibräcka, Hans Kock, anklagades för att ha deltagit i plundringar, bland annat av skeppet Jungfru Elisabeth utanför Härön vid juletid 1717. Han skall då ha flytt och gömt sig i grottan på Toftös sydvästspets, som sedan dess kallas Kockens Ul.

Vattnet innanför Toftö är en skeppskyrkogård, där gamla uttjänta skutor har sänkts: slätskonaren Dyning, Vågen I och II, skonaren Annie, Ebet, Böljan, Nordstjernan och en göteborgspråm.

På östsidan en bit upp från stranden finns husgrunder och inhägnader. De är förmodligen spår efter strandsittare som levt här av fiske och små jordbruk. En av dem kallades Söffren påå tofftenn och bodde här på 1600-talet.

Annars slog man sig bara ned tillfälligt härute under säsongsfisket. Runt vikarna i väster finns spår av enkla hyddor, 24 tomtningar. Idag är de enda säsongsgästerna enstaka djur på sommarbete, alltid lika välkomna kulturvårdare.