HAVET HÖRS JÄMT

25 augusti 1878 sätter sig de fyra lotsarna på Altarholmen i den öppna vässingen, såsom de brukade när ett fartyg flaggat för lots. På Anna av Mollösund, som väntar med seglen brassade back, har kocken bränt sig illa och är i behov av vård. Lotsarna tar honom i vässingen och sätter kurs mot Käringön. Sydosten tilltar.

Från Altarholmen ser man seglen i en och en halv timme. Sen är de plötsligt borta. Senare på dagen fångar en norsk lots upp en död man drivande på en mast. Det är Johan Berntsson, en av lotsarna på Altarholmen.

De övriga hittades aldrig. Vinden var hård.

Männen var vana seglare. Förmodligen hade de överraskats av ett kast och gått runt. Fyra kvinnor blev änkor och elva barn faderlösa. En insamling gjordes. Sedan fick de lämna Altarholmen. Nya lotsar måste ta vid.

På den lilla ön fanns två boningshus och ett litet skolhus, där barnen undervisades tre månader om året. Här bodde fem familjer, som mest nära 40 personer. Ett av barnen, Martina Classon, berättar att skummet slog upp mot huset när det stormade och de fick hålla sig mot mitten av ön för att inte sugas med vågorna ut i havet. Jämt hördes havets dån och dyningar.

Martinas pappa fiskade och sålde hummer och rödspätta. På pilk tog han kummel som saltades och användes som vintersovel. Mjölk roddes ut från Härön, från Tjörn köpte de potatis för fem kronor tunnan och lade i källaren. På rännet samlade pappa drivved. Mamma tvättade i regnvattendammarna och vid jul förvandlade hon på tre dagar tre säckar mjöl till bröd som räckte hela vintern ända till mars.

Hålkakorna träddes upp på stänger och 60 limpor förvarades invirade i rena lakan på vinden. 1903 lades stationen ned efter bara 25 år. Husen revs och flyttades till Tistlarna. Av Altarholmens lotsstation finns bara trappan till lotsutkiken och de ovanligt präktiga husgrunderna kvar.